120309

Nu är vi hemma i Sverige igen! Hemresan gick superbra och vi landade 14:30 igår. Avskedet av familjen och landet var mycket värre än vi föreställt oss, men vi planerar att snart åka tillbaka igen.

 Vi lastar av väskorna vid flygplatsen

I och vår underbara handledare Marine. TACK FÖR ALLT!

 Ledsna tjejer som inte vill gå på planet

¨Det är ganska vackert ovanför molnen också

Ändå ganska glada men trötta tjejer som möts av familjerna på Arlanda flygplats

Nu har vi flera veckors arbete med att sätta ihop allt material vi fått där borta till en enda uppsats framför oss. Vi kommer förstås inte att blogga lika mycket i fortsättningen som under resan. Men vi kommer att blogga lite om våra tankar om hur det är att vara hemma (med alla våra nya sätt att se på livet) och arbetet på uppsatsen.

Vi blir väldigt glada om du fortsätter att läsa vår blogg och annars vill vi tacka att du följt oss under vår resa och hoppas att vi inspirerat till att göra något liknande.

120306

Klockan är 20.45 i Costa Rica.

Vår sista kväll i Costa Rica, San Jose.

Sista middagen med Marine blev på Pizza Hut. Det kändes som att vi satt i ett skyltfönster för alla tittade när de gick förbi

 Vi och vår kära Marine. Utan henne hade knappt denna resa blivit av, och definitivt inte så här underbar som den varit. Vi är henne oändligt tacksamma! Tårar och skratt-attacker bytte av varandra under hela middagen.

 Sista shoppingen - matsäck och presenter hem.

Sista taxin till hotellet var värd en bild.

Nu är väskorna packade, sånär som på necessären, resekläderna framlagda och klockan ställd på 04:45.

120306

Klockan är 16.11 i Costa Rica!

Igår var det den sista dagen i Las Brisas, det spöregnade hela dagen så våra planer på att ha en sista fotbollsträning och dela ut diplom och godis till barnen gick inte att utföra. Skolan stängdes nämligen eftersom barnen inte kan gå genom skogen  i spöregnet så istället hade vi en liten fotbollsavslutning hemma med Marines tjejer, som också varit med på fotbollsskolan.Vi bakade svenska bullar och hade världens största bullkalas. Vi packade även klart våra resväskor, sa hej då till hundvalparna och städade vårt hus. Det kändes konstigt, det här har ju blivit ett andra naturligt hem för oss.

Vi kommer sakna vårt fina lilla hus. Bland annat de sköna sängarna, ljuden från alla insekter, det iskalla duschvattnet, ödlorna och och det mysiga köket.

Hundvalparna har hunnit blivit så stora och det var svårt att säga hej då till dem

Våra goda bullar

 Valentina blev jätteglad när hon fick diplomet och gick direkt in på rummet och satte upp diplomet på väggen

Det fina diplomet

Vi lämnade diplomen till läraren så att hon kunde dela ut de till barnen och läsa upp ett brev som vi skrivit.

Igår kväll åkte vi också hem till vår vän Virginia och köpte jättefina halsband, örhängen och armband som hon tillverkat. Hon visade oss de olika träpinnar, stenar och frön som hon plockat i skogen som sedan blir till smycken och det känns så roligt och härligt att vi nu får gå och bära en del av Las Brisas ( Barbilla) runt halsen. Det känns som en stor ära.

Vi blev så fascinerad av alla fina smycken Virginia gjort och vi ville nästan köpa allt. 

 Vi, Virginia, Christopher och Daniél (Virginias söner) inne i jobbarverkstaden.

Vi sa "hej då" och "vi ses snart igen" till våra vänner.

120304 Del 2

Klockan 18:30 i Costa Rica.

Idag har vi äntligen intervjuat Cabécar-familjerna. Vi var hembjudna till tre familjer som alla har flyttat närmare byn, främst för att minska avståndet till sjukstugan och för att barnen ska ha nära till skolan.

Vi bestämde i början av vistelsen att vi skulle lägga intervjuerna med Cabécar i slutet av resan för att hinna bygga upp ett så stort förtroende som möjligt i byn. Tack vare fotbollsskolan har vi lyckats bygga upp förtroendet till föräldrarna via barnen och vi har stött på folk i byn under dessa veckor, i sjukstugan till exempel, plus att det pratas mycket i en såhär liten by så alla vet vid det här laget vilka vi är.

Vi är på väg till familjerna som vi ska intervjua

 Hemma hos det äldsta Cabécar-paret i byn

Don Felipe & Doña Petrolila

 Vi intervjuar det mysiga paret som ingav känslan av en Farmor och Farfar. Häftigt hur lika vi är trots så olika kulturer. 

Doñe Petronila "flyttar på kaffepannan för att vi ska kunna intervjua" som hon själv sa 

 På gården där det sprang både grisar, höns och en hund

Vi blev otroligt vänligt bemötta av Don Felipe och Doña Petronila. De skrattade åt våra frågor men svarade ändå väldigt hjärtligt trots att de säkert tyckte frågorna var helt knäppa. När vi frågade om det var svårt att ta sig till sjukstugan (från grusvägen till deras hus, 500 meter uppförsbacke, blev vi helt slut i benen och svettiga) var båda tysta och såg frågande ut. Doña Petronila svarade "nej" som om det vore självklart. "Det är bara att gå upp för backen, ta höger och sen vänster och så är man framme" sa hon. Avståndet är ca två och en halv kilometer och vi blir stumma av hennes svar. 

Vi log också när båda två suckade åt dagens ungdomar, deras barn och barnbarn, som åker till sjukhuset "bara för att föda barn". "Jag födde alla mina barn hemma och det var aldrig några problem. Det tog bara ca en och en halv timme och sen var det klart, och jag hade en kvinna som kunde hjälpa mig om något hände. Men nu tar det ett helt dygn på sjukhus med massor av läkare", säger Doña Petronila och skakar på huvudet. 

Nästa besök var hos ensamstående Irené och hennes fyra barn

Våra fotbollskillar var väldigt nyfikna på våra anteckningar och ville sitta nära under hela intervjun

 Irené visade oss sin gård. Till höger är tvättrum och till vänster boningshus

 I denna gryta har Irené blandat fyra olika naturmediciner som man dricker för att lindra hosta

 Vi provsmakade medicinen och överaskades av att den smakade precis som västerländsk hostmedicin

 Flera av sönerna har astma. Irené visade hur hon hjälper den yngsta att inhalera medicinen som de fått i sjukstugan

Amed visar sina ärr efter två ormbett

Vi och familjen utanför huset

Vi lämnar Irenés gård för att gå vidare till nästa familj

Vi blev också vänligt mottagna av Mathilde

Hon visade oss en lian-växt som de använder mot nästan alla sjukdomar

När vi kom hem möttes vi av en en och en halv meter lång orm, 20 meter från vårt hus där vi bor. Elina blev biten i foten men lyckligtvis var den inte så giftig så Marines ormserum räckte.. Nej vi bara skojade. Vi tittade bara och knäppte kort, den var inte giftig heller. 

Efter en lång och händelserik dag ska vi sätta oss vid bordet och äta middag. God natt!

120304 Del 1

Klockan 16.52 Costa Rica.

Igår gick vi rakt ut i regnskogen tillsammans med en av Marines vänner Juaquin, en farbror vi inte kunde kommunicera med förutom med ett par ord och kroppsspråk, ner till Tapirfloden. Det tog ca en och en halv timmer ner och två timmar upp längs regnskogsstigar. Detta gjorde vi framför allt för att få känna på den vandring som många Cabecárfamiljer har för att komma till sjukstugan. Den sträcka som vi gick är dock bara en tredjedel av deras vandring. Längs vägen pekade Juaquin ibland på en ännu mindre stig och förklarade att längs den, ett par timmar in i skogen, bor det familjer. Vägen var lerig (trots att det är torrperiod), väldigt snårig och består av små backar upp och ner.

Juaquin är 65 år gammal, hade en liten flaska med vatten, ingen matsäck och var knappt svettig när vi kom hem. Vi är 18 och 19 år, hade tre liter vatten med oss (i var), massa kakor, kex, godis och Dextrosol för att orka och var genomblöta av svett när vi kom hem. Juaquin gick först och bestämde tempot hela vägen och vi förstår inte hur han orkade.

Något vi inte tog kort på, men såg var färska puma-spår. Vi var så trötta att vi inte ens reagerade och blev rädda.

 Så här såg det ut efter de 20 första minuterna. Här var vi relativt pigga och vi förstod nog inte vad vi gett oss in på.

 Första pausen vid en "utsiktsplats".

 Vi gick förbi några Jabilloträd

Juaquin och Elina står vid foten av ett 30 meter högt träd

Underbar syn efter 1,5 timmars vandring.

 Äntligen framme vid floden och vi ville helst slänga oss i vattnet direkt

Juaquin gjorde eld så att vi kunde grilla korv till lunch

 Den här bilden (på egentligen ingenting) tog Elina bara för att ha en ursäkt för en kort paus

Hemma. Trötta men stolta

120302

Klockan är 16:00  i Costa Rica.

Nu vill vi berätta lite om fotbollsskolan som vi har hållit varje dag den här veckan.

För en vecka sedan var vi i skolan och lekte med barnen på rasten. Vi såg då att det bara var killarna som spelade fotboll och tjejerna stod blyga och kollade på. Alla tjejer sa att fotboll var tråkigt - sanningen var att de aldrig fått chansen att prova på. Det ville vi ändra på! Marine visste att Elina spelar fotboll och frågade om inte Elina skulle vilja träna barnen i en vecka, som en liten fotbollsskola. DVi såg det som en stor möjlighet att utveckla fotbollen i byn och barnens självförstroende. Varje morgon mellan 8.30 och 11.00 har vi haft träning. Passningar, skott, utsparkar, driv med boll, bolla gris (cerdo), tävlingar och massor av annat är vad barnen fått träna på och fått lära sig under veckan.

Olivia har hjälpt till som hjälptränare och Marine har varit tolk dom första träningarna. Idag var vi själva i att hålla i träningen utan en tolk och det gick jättebra.

Att ha fått följa barnens utveckling under veckan har varit obeskrivligt. Första dagen skämdes allihopa och vågade knappt säga deras namn högt. Men redan efter första träningen slappnade alla barnen av och tjejerna började också inse att de också kan och tyckte att fotboll var jätteroligt. Nu, efter all teknikträning och pepptalk på svensk-spanska, springer barnen runt med raka ryggar och ansikten som skiner av lycka.

Det härliga gänget!

 Skott på mål

Övning 

 Glada fotbollsspelare

 Boll i hink

 Tävling på gång

 Samling i cirkel

 Elina instruerar i hur man springer med bollen

 Bolla gris (cerdo). Förlorarna (grisarna) fick krya på marken och leka grisar

 Springa med boll mellan koner (stenar)

Taggade till tusen